Kaniner och harar - är de pälsklädda vänner, skadedjur eller mat?
I tusentals år har de här små djuren på ett eller annat sätt varit nära knutarna till människan
Kaniner är inte gnagare utan hardjur och förekommer i vilt tillstånd i 44 arter utspridda över hela världen i ovanligt många naturliga miljöer. Vissa, som fjällharen och snöskoharen lever i kalla nordpolsområden. Antilopharen föredrar halvöknar, sumatrakaninen bor i tropiska bergsskogar och träskkaninen älskar att plaska omkring i sumpmark, medan den europeiska vildkaninen finns i torra öknar, på flacka grässlätter och i alpdalar. En del kaniner och harar är vanligt förekommande, medan andra, som till exempel yarkandharen i Kina, bushmanharen i Afrika, riukiukaninen i Japan och vulkankaninen i Mexiko är sällsynta och utrotningshotade. Av sumatraharen har bara ett enda exemplar synts till de senaste 20 åren.
Det enda tämjda hardjuret är kaninen, och alla raser av tamkaninen härstammar från den europeiska vildkaninen (Oryctolagus cunicukus), vildkaninens ursprungliga hem var fram till över 2 300 år sedan Spanien, några medelhavsöar och möjligheten även delar av nordvästra Afrika. Romarna höll tamkaniner, och genom att återinföra dem i deras gamla hemland Spanien och korsa dem med spanska vilda stammar fick de fram tåligare, mer anpassningsbar spansk vildkanin som så småningom importerades till norra Europa under medeltiden.
Kaniner i Storbritannien
Första gången kaniner omnämns på Brittiska öarna är 1176 på Scillyöarna. På Isle of Wight finns det belägg för kaniner i början av 1200-talet, när befattningen "kaninskötare" fanns på godset Bowcombe. De hittills äldsta kvarlevorna efter kaniner har hittats i Essex vid Rayleight Castle och är från slutet av 1100-talet till början av 1200-talet. Det verkar troligt att brittiska vildkaniner ursprungligen importerades av normanderna vid deras erövring av England 1066.
En del zoologer tror dock att det kan ha kommit kaniner till Storbrittanien före normanderna. Man har hittat fosil som visar att de fanns där före den tredje istiden (för 22 000 år sedan), men de överlevde inte de iskalla förhållanderna. När isen hade dragit sig tillbaka kanske det flyttade ut kaniner från Iberiska halvön och spred sig över Europa och Nordafrika igen. Kaniner kan redan ha korsat landbyggan mellan Frankrike och Brittiska öarna omkring 7000 - 6000 f.kr. England hade landförbindelse med kontinenten fram till ca 5000 f.kr. Det är också möjligt att romarna kaninerdit. De va ju kända för att smörja kråset och hade tamkaniner redan försra århundrandet f.kr.
Mat och rovdjur
På medeltiden var kaniner mycket uppskattade för sitt kött, sitt skinn och sin päls. Kaninfoster tagna från dödade kaninhonor räknades inte som kött och var därför tillåten mat på fastedagar. En präcklig liten kaninhanne kunde till och med betinga ett lika högt pris som en spädgris.
Senare när jordbruksverket utvecklades och naturliga rovdjur som falkar och andra vilda köttätare blev färre, blev kaniner ett större problem för bönderna. Jakt, fällor, snaror och grytjakt med tamiller höll i viss mån antalet nere, och kaniner var fortfarande eftertraktade som mat och av pälshandlare. Men tre kaniner kan äta lika mycket grönfoder som ett enda får per en dag, så på 1800-talet hade svinnet av jordbruksprodukter blivit betydande. Kaniner hade blivit ett skadedjur att räkna med.
En av de märkligaste metoderna för att försöka få bort kaniner från åkrarna var den som bönderna på Isle of Wight tog till. De satte fast tända ljus på ryggen på krabbor och skickade ner dom i kaninhålor, antagligen i avsikt att skrämma upp kaninerna tillräckligt för att få dom att flytta därifrån.
Biologisk krigsförening, att avsiktligt sprida en kaninvirussjukdom, är ett modernare experiment för att hålla kaninbeståndet nere. På vissa ställen har det gått katastrofalt snett.
I tusentals år har de här små djuren på ett eller annat sätt varit nära knutarna till människan
Kaniner är inte gnagare utan hardjur och förekommer i vilt tillstånd i 44 arter utspridda över hela världen i ovanligt många naturliga miljöer. Vissa, som fjällharen och snöskoharen lever i kalla nordpolsområden. Antilopharen föredrar halvöknar, sumatrakaninen bor i tropiska bergsskogar och träskkaninen älskar att plaska omkring i sumpmark, medan den europeiska vildkaninen finns i torra öknar, på flacka grässlätter och i alpdalar. En del kaniner och harar är vanligt förekommande, medan andra, som till exempel yarkandharen i Kina, bushmanharen i Afrika, riukiukaninen i Japan och vulkankaninen i Mexiko är sällsynta och utrotningshotade. Av sumatraharen har bara ett enda exemplar synts till de senaste 20 åren.
Det enda tämjda hardjuret är kaninen, och alla raser av tamkaninen härstammar från den europeiska vildkaninen (Oryctolagus cunicukus), vildkaninens ursprungliga hem var fram till över 2 300 år sedan Spanien, några medelhavsöar och möjligheten även delar av nordvästra Afrika. Romarna höll tamkaniner, och genom att återinföra dem i deras gamla hemland Spanien och korsa dem med spanska vilda stammar fick de fram tåligare, mer anpassningsbar spansk vildkanin som så småningom importerades till norra Europa under medeltiden.
Kaniner i Storbritannien
Första gången kaniner omnämns på Brittiska öarna är 1176 på Scillyöarna. På Isle of Wight finns det belägg för kaniner i början av 1200-talet, när befattningen "kaninskötare" fanns på godset Bowcombe. De hittills äldsta kvarlevorna efter kaniner har hittats i Essex vid Rayleight Castle och är från slutet av 1100-talet till början av 1200-talet. Det verkar troligt att brittiska vildkaniner ursprungligen importerades av normanderna vid deras erövring av England 1066.
En del zoologer tror dock att det kan ha kommit kaniner till Storbrittanien före normanderna. Man har hittat fosil som visar att de fanns där före den tredje istiden (för 22 000 år sedan), men de överlevde inte de iskalla förhållanderna. När isen hade dragit sig tillbaka kanske det flyttade ut kaniner från Iberiska halvön och spred sig över Europa och Nordafrika igen. Kaniner kan redan ha korsat landbyggan mellan Frankrike och Brittiska öarna omkring 7000 - 6000 f.kr. England hade landförbindelse med kontinenten fram till ca 5000 f.kr. Det är också möjligt att romarna kaninerdit. De va ju kända för att smörja kråset och hade tamkaniner redan försra århundrandet f.kr.
Mat och rovdjur
På medeltiden var kaniner mycket uppskattade för sitt kött, sitt skinn och sin päls. Kaninfoster tagna från dödade kaninhonor räknades inte som kött och var därför tillåten mat på fastedagar. En präcklig liten kaninhanne kunde till och med betinga ett lika högt pris som en spädgris.
Senare när jordbruksverket utvecklades och naturliga rovdjur som falkar och andra vilda köttätare blev färre, blev kaniner ett större problem för bönderna. Jakt, fällor, snaror och grytjakt med tamiller höll i viss mån antalet nere, och kaniner var fortfarande eftertraktade som mat och av pälshandlare. Men tre kaniner kan äta lika mycket grönfoder som ett enda får per en dag, så på 1800-talet hade svinnet av jordbruksprodukter blivit betydande. Kaniner hade blivit ett skadedjur att räkna med.
En av de märkligaste metoderna för att försöka få bort kaniner från åkrarna var den som bönderna på Isle of Wight tog till. De satte fast tända ljus på ryggen på krabbor och skickade ner dom i kaninhålor, antagligen i avsikt att skrämma upp kaninerna tillräckligt för att få dom att flytta därifrån.
Biologisk krigsförening, att avsiktligt sprida en kaninvirussjukdom, är ett modernare experiment för att hålla kaninbeståndet nere. På vissa ställen har det gått katastrofalt snett.